.

det är konstigt, allting som händer egentligen. det händer någonting
och man är inne i det,som i en bubbla. som i ett pariserhjul,
och det snurrar runt runt runt. men det tar ett tag innan
du förstår att det faktiskt stannat. för du är ju allt i din värld.
eller ingenting. men det där ingentinget tar ändå upp all plats,
andas lika mycket som det där allt:et. så det fortsätter snurra
lite till, tillochmed när det stannat. och innan du vet om det så
sitter du där på en stol i ett litet kök och dricker en ny te-sort,
med nytt folk och nya stolar och berättar om ditt pariserhjul,
eller din berochdalbana. det är plötsligt stopp. S T O P P.

du är en människa igen, hur känns det? en f ö r n u f t i g människa
som inte snyftar sådär öppet, som inte längre glömmer att duscha,
eller att äta. utan du är (äntligen?) normal igen. som alla andra är.
som man faktiskt ska bete sig. och dina vänner pustar säkert ut
bakom gardinen när du går därifrån. - äntligen som vanligt!
säger dem till varandra. p u h.

du kommer hem och klär av dig alla kläderna som suttit på
din kropp, utan att du har tänkt så mycket över det, hela dagen.
du låter dem inte ligga i en varm hög, utan du sorterar ut skitigt
och rent. du är ju trots allt en människa med rutin och förnuft
(känsla får pausa på en stubbe sålänge), och inte en vilde.
sen kliver du in i duschen, med försiktiga steg, du vill ju inte
skada dig eller för guds skull, dö. (längre.) vattnet rinner nerför
ryggen och över dina nakna bröst. du sneglar lite på din nakna kropp
i spegeln, kommer på att dina bröst är ju faktiskt fina som
solsken och paraplydrinkar!

sen skiter du i handduken, och kliver ut blöt som en djup sjö ur
duschen för att fortsätta stirra på din sjukt het-som-en-raket-kropp
och du försöker komma på alla fina ord du bara kan

persika flädersaft hallonsaft ryggslut

men efter ett tag orkar du inte förnufta och rutina till det längre, det blir
för mycket civilisation för att orka stå med rak rygg längre. du faller ihop,
naken som en nyfödd bebis, mitt på golvet, som den stora pöl du är.
först 2 timmar senare, när klockan slår 3 på natten lyfter du på benen,
tänder en cigarett och röker den tills den bränner fast i fingrarna.
du vill ha ryggslut, sträva kinder, kaffepauser och gamla välkända händer innanför låren.

och dem tänker att - gud, vad bra att hon känner sig lugn igen, inuti liksom.
bakom sina gardiner.


Sophie Zelmani – Our Man

jag vet inte, det är en rödmåndag, alltså en söndag. så jag tar på mig all ångesten idag istället.
solen lyste som en lördagsförmiddag igår och lurade magkänslan att hålla i.
men idag tog jag på mig regnjackan. idag är det inga fina magkänslor som kvittrar och rör
en fram och tillbaka med pirr. idag är det ångest som rör oro mothårs, som magsyra i halsgropen en
söndagsmorgon.

så, för att ångest ska trivas idag så får ni en låt jag gillar himla mycket.
det känns så mycket som jag för 5 år sedan. det känns som hörlurar på en buss, som en av
sångerna jag spelade alldeles för mycket för att faktiskt förstå att man ramlar efter ett tag,
om man utmanar kardborre och sockiplast för mycket.
det känns i magen och i nackhåren, det svider till alldeles för mycket. och det är självplågeri.


Jon Foreman – The Cure For Pain

en fin röst som fungerar så oerhört bra till just sådan här musik.
har frontat flera band, mest kända bandet är Switchfoot. men började 2008 med att släppa material på egen hand, vilket jag är rätt glad över. jag och kokos-teet.

En skiva till kaffet

Varsågod på en söndag!

För att på riktigt få fram söndagskänslan så går det inte att lyssna på vad som helst.
det får inte vara för glatt, inte för neråt eller för mittemellan. fågel, fisk eller mittemellan
är ingen lek man leker en söndag, as simple as that.
min tanke var helt enkelt att eftersom söndagar är dagen för minnesluckor, ångest
och förvirring för en del så passar den här skivan ypperligt. Inga krångliga texter
eller skit att gråta eller skratta till, för att man känner igen sig. de flesta fattar ingenting av
musiken, vilket man kan hoppas är bra och inte bara ännu mer förvirrande.
för andra så är söndagar en dag för vila, kaffe och filtar och hundar och volvos och kroppsöppningar.
eller något av det. och då är det skönt att bara ha något som är lagom glatt, inga clowner och inga fioler.
bara helt jävla plain skön musik som rinner genom dig samtidigt som kaffet, eller huvudvärkstabletten,
med en känsla som förhoppningsvis lättar upp söndagen.

Carla Bruni – Quelqu'un M'a Dit

Skivan kom 2002/03 och sålde som socker smälter i solen.
hemmasnickrad i köket och väldigt finurlig och finstämd.
en filt,kaffekopp,lite kokoskaka och Dirty Blonde så är jag klar.