ryggslut & flädersaft





det är konstigt, allting som händer egentligen. det händer någonting
och man är inne i det,som i en bubbla. som i ett pariserhjul,
och det snurrar runt runt runt. men det tar ett tag innan
du förstår att det faktiskt stannat. för du är ju allt i din värld.
eller ingenting. men det där ingentinget tar ändå upp all plats,
andas lika mycket som det där allt:et. så det fortsätter snurra
lite till, tillochmed när det stannat. och innan du vet om det så
sitter du där på en stol i ett litet kök och dricker en ny te-sort,
med nytt folk och nya stolar och berättar om ditt pariserhjul,
eller din berochdalbana. det är plötsligt stopp. S T O P P.

du är en människa igen, hur känns det? en f ö r n u f t i g människa
som inte snyftar sådär öppet, som inte längre glömmer att duscha,
eller att äta. utan du är (äntligen?) normal igen. som alla andra är.
som man faktiskt ska bete sig. och dina vänner pustar säkert ut
bakom gardinen när du går därifrån. - äntligen som vanligt!
säger dem till varandra. p u h.

du kommer hem och klär av dig alla kläderna som suttit på
din kropp, utan att du har tänkt så mycket över det, hela dagen.
du låter dem inte ligga i en varm hög, utan du sorterar ut skitigt
och rent. du är ju trots allt en människa med rutin och förnuft
(känsla får pausa på en stubbe sålänge), och inte en vilde.
sen kliver du in i duschen, med försiktiga steg, du vill ju inte
skada dig eller för guds skull, dö. (längre.) vattnet rinner nerför
ryggen och över dina nakna bröst. du sneglar lite på din nakna kropp
i spegeln, kommer på att dina bröst är ju faktiskt fina som
solsken och paraplydrinkar!

sen skiter du i handduken, och kliver ut blöt som en djup sjö ur
duschen för att fortsätta stirra på din sjukt het-som-en-raket-kropp
och du försöker komma på alla fina ord du bara kan

persika flädersaft hallonsaft ryggslut


men efter ett tag orkar du inte förnufta och rutina till det längre, det blir
för mycket civilisation för att orka stå med rak rygg längre. du faller ihop,
naken som en nyfödd bebis, mitt på golvet, som den stora pöl du är.
först 2 timmar senare, när klockan slår 3 på natten lyfter du på benen,
tänder en cigarett och röker den tills den bränner fast i fingrarna.
du vill ha ryggslut, sträva kinder, kaffepauser och gamla välkända händer innanför låren.

och dem tänker att - gud, vad bra att hon känner sig lugn igen, inuti liksom.
bakom sina gardiner.


Sophie Zelmani – Our Man





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0